Landet där alla hittar hem

Och vad är svaret?

En stor fråga vi alla brottas med ofta är om en person går att lita på.
Om det så gäller den något skumme, äldre herren som står bakom oss i bankomatkön o kanske är ute efter vår kod, eller om det gäller en människa vi tycker väldigt bra om.

För ett antal år sedan ansåg jag mig själv vara en människa som var tillitsgivande.
Någon man kunde anförtro hemligheter och vara säker på att dessa inte spreds i ryktesvinden.
Någon som höll sina nära o kära om ryggen när det blåste kallt.
Någon som inte svek...

Men så hände något.

Jag tog mitt liv, kastade ut det i luften och såg det splittras för att sakta spridas ut likt maskrosfrön över de eviga vidderna.
Utan att se, utan att känna konsekvenserna och skadan jag orsakade så lät jag den tillit jag byggt upp i flera år bara köras ner i jorden som ännu en kista fylld med minnen.
Kunde inte förhindra det. Gjorde inget för att förhindra det... Inte förrän det var för sent...

Efter år med ånger och hat började jag sakta bygga upp mig själv igen. Tog steg för steg mot att bli en person att lita på. Lyckades bra på jobbet, mot mina vänner, mot min familj, men det var något som saknades...
Jag kunde inte lita på mig själv...

Trodde ett tag att jag fick en ny chans.
En chans att visa att jag minsann är en människa som är värd att satsa sin tid på. Att lägga ner hjärta o själ på.
Men nånstans spelade bara karman mig ett spratt och visade mig hur svek kan ta olika former.
Den här gången var det någon annans hjärta som svek mig... Som åter igen ställde mig ensam med min egen ångest ute på den kalla gatan... Som med ett brett hånflin stirrade på mig där jag med nedsänkt huvud vandrade hem till allt jag lämnat bakom mig...

Men så gick det ett tag. Jag höll mig undan allt vad känslor hette. Sökte mig igenom livet för att hitta det där som passade mig... Som kunde få min tid att gå tills det var min egen tur att lämna plats åt nästa fördömda själ att vandra längs med gatan vi kallar livstid...

Och så dök hon upp...

Någon jag kunde visa vem jag är.
Någon jag kunde få att förstå hur en sommaräng egentligen skall blomma.
Någon som kunde lita på mig...

Men nu sitter jag här igen... Den här gången var det jag som svek... Jag som återigen hamnade i situationen där jag återgick till att vara konsekvensblind och likgiltig... När jag föll tillbaka till personen som inte går att lita på...

Fast nu funderar jag på om allt hänger på det?
Att allt hänger på att jag skall vara den som går att lita på.
Hur kan jag ens lita på nån?

Hur kan jag lita på att varje léende jag möter dagligen verkligen är ett léende från hjärtat o inte bara är en kostym någon tar på sig?
Hur kan jag lita på att orden som kommer ur din mun är sanna in till sista skiljetecknet?

Hur kan jag lita på att de jag tycker om inte sårar mig... Genom att såra sig själva?

Jag är inte en övermänniska.
Ingen av oss är något makabert stort som inte kommer att begå misstag, vara ledsna o arga, hata o älska, krossas o resa oss upp igen... Leva... o dö...

Jag vill inte bli krossad igen, men jag vet att det kommer att ske.
Jag vill inte bli arg o ledsen igen, men sådana är människans känslosvall.
Jag vill inte begå fler misstag, men det är inte förrän jag accepterar mina fel som jag kan tycka om det som är rätt...
Och det enda jag kan lita på är att tiden inte står stilla...

Så där sitter jag nu... Letandes efter sätt att bevisa att jag är en människa att lita på, när jag i grund o botten inte vågar lita på någon alls... Inte vågar tro att jag kan göra skillnad...

Klockan är snart 2...
Den kunde varit mer om jag inte bestämt mig för att gå hem.
Om jag hade tyckt att platsen o tiden var rätt....

Men den är aldrig det...

Den är bara det man vågar göra det till...