Landet där alla hittar hem

Ja, då var det dags igen.
Dags att fira människan som såg till at jag kom till jorden.
Med stånk o stön klämde hon ut en 4,5 kilo tung klump som inte sa ett ord, men senare i livet fick ett munläder som många gånger skulle löna sig att kontrollera.

Men det är ju inte allt hon gjort.

Hon kom ju o hämtade mig när jag efter 3:e fotbollsträningen "Inte vill va me mer..." och storgråtandes satt i straffområdet på motståndarhalvan utan att ha sprungit en meter.
Hon applåderade högst i kyrkan när jag som bäst galade fram "Vi tänder ett ljus" under julavslutningens något frampressade stämning.
O framför allt så fanns hennes famn där när jag för första gången ramlade med den nya fina cykeln o skrapade upp mina knän.

Vid alla dessa tillfällen visste jag att mamma alltid skulle finnas där för mig. Hon skulle alltid skrika på mig när jag kletade björnbärsmarmelad på min fina vita skjorta eller när jag ritade med kritor på skrivbordet...

Kom o tänka på en gammal slagdänga med Just D:


Hur kommer det sig då att man nu på senare tid så enkelt låter bli att höra av sig?
När man dag ut o dag in har möjligheten att lyfta på luren och bara ringa till sin mor och fråga hur hon har det.
Istället hittar man på lama ursäkter om att det minsann inte fanns tid, och att man glömde av det i all hets på jobbet...

Pappa är pensionär nu, och mamma är på god väg, så jag funderar lite på hur det kommer bli sedan när de båda går hemma och påtar i trädgården och sitter ensamma i sitt stora hus o kollar på Bingo-Lotto.
Kommer dom ringa mig, eller har dom gett upp?
Vet dom inom sig att deras son till slut inte orkar prata om hur länge sedan jag var där, eller hur smutsig min bil är om jag inte tvättat den? Att jag inte längre pallar lyssna på det moraliska snacket om att snusning är dumt o kostar pengar, pengar som jag minsann kommer att behöva när jag blir lika gammal som dom...

Egentligen tycker jag nog om mina föräldrar, o framförallt min mamma, men något inom mig skriker att navelsträngen klipptes för 30 år sedan så jag orkar verkligen inte med allt tjat!

Detta är antagligen en av anledningarna till att jag aldrig vill ha barn.
Jag vet hur jag tagit avstånd från mina föräldrar och att ge det valet till en ny människa är inget jag ser fram emot.

Men även en gammal get som jag kanske kan ändra sig nån gång...

Om mamma tjatar tillräckligt...

Hur ser en lägenhet ut efter 1 år av tristess, handlingsförlamning och apati?

Som min just nu...

Har börjat städa min lägenhet för första gången sedan de där sista dagarna före allt hände.
Skulle kunna gå in på detaljer över vad som hände och hur allt blev som det blev, men det får vänta till en annan gång, nu handlar det om städning.
När man går runt i en värld där allt handlar om att inte bry sig, att stänga av allt, så är inte ens egna bo det man bryr sig om i första hand och det är först nu jag inser hur fan det egentligen har sett ut i min så kallade lya!
Överallt ligger dammråttor stora som kadaver.
Kadaver av ett liv som en gång fanns, som en gång orkade känna och bry sig.
I hyllorna står böcker och texter som representerar minnen och förväntningar men ingen av pärmarna innehåller något svar.
Bara fler frågor...

Vad tänkte jag på här?
Vem köpte den här skiten?
Vad kände jag då?
Vem skrev sånt här?

Där, bland pocketversioner av "Gökboet" och gamla tatueringsskisser hittar jag något som jag trodde att jag sedan länge hade gjort mig av med. Minnen av livet jag borde ha levt nedtecknade på ett papper som av någon outgrundlig anledning inte sällat sig till pappersprodukternas dödsrike än...

Ett par kort med nallar och hjärtan på.
I dom korten ord skrivna av en hand som för många år sedan hade en stor del av mitt hjärta.
Ett brev som så vackert beskriver hur hon kände och tyckte om mig. Ord som lindar sig in genom gångar av mörker till mitt sedan länge stelnade hjärta och som en viskning försöker få igång det igen.

Ord som påminner mig om mitt största svek.
Mot mig, mot henne... mot allt jag ville tro på...

Med två snabba grepp viker jag ihop allt i en hög och trycker ner det i en soppåse.
Vill inte tillbaka dit. Inte till det jag gjorde eller det jag kände då. Inte till den jag var eller den jag kunde ha blivit.
Aldrig mer tillbaka till början av de sista dagarna i mitt liv.
Har nog fortfarande inte förlåtit mig själv för allt det jag gjorde. För det jag sa när jag hade chansen att ändra på allt.
För valen som innebar att ingenting någonsin skulle bli som förut.

Nu ligger orden nertryckta i en svart plastpåse tillsammans med trasiga anteckningsböcker, plastbitar och gamla suddgummin. Jag känner hur dom försöker ta sig upp och hitta tillbaka in i hyllorna, in bland alla minnen, men dom åker inte dit igen.

Jag åker aldrig dit igen...

Idag har det gått hett till...

Under 3 timmar ringde alla telefoner på kontoret konstant. Dessutom var det kokhett i rummet och tempot gjorde att man svettades som en söndagsstek på ugnsgallret.
Det är dock med stolthet i bröstet jag kan säga att mina kollegor är väldigt bra att jobba med.
Med en oerhörd kyla och proffesionalism skötte de sig oklanderligt under denna intensiva period på arbetsdagen och jag kan inte annat än glädjas åt att den här sommaren kommer bli kanon!

Utöver detta fick jag en ny chans att prata med henne igen...

Ja, det finns en hon...

Inte hon som i "hon-som-jag-är-upp-över-öronen-förälskad-i", utan mer en "hon-som-får-mig-att-må-bra-och-se-på-världen-med-nya-ögon". En sån där människa som helt enkelt går att trivas med på ett naturligt o värmande sätt.

Men nog om det nu...

Ikväll är det tydligen Robinson-final.
Ok...
Måste faktiskt erkänna att jag inte sett en enda sekund av detta överhypade förnedringsprogram som dagens TV-bolag envisas med att sända.
För många år sedan, när Robinson startade, fanns det en viss charm i det hela. En grupp okända människor på en öde ö där vad som helst kan hända... Nyskapande, småroande och tidsfördrivande...

Det var innan tragedierna med självmord, svält och programledare som totalt sågades.
Det var innan försöken att göra det "tuffare" enligt någon amerikansk standard.

Det var på Treutigers tid...

Jag vet att det låter som en uttröttad pensionär när jag skriver det, men ärligt talat så är det många gånger jag funderat på hur det kommer sig att dagens programledare är så mycket sämre än de klassiska från 80/90-talet.
Men jag antar att utséendet, byststorleken, eller bredden på léendet är det som gäller för att få leda TV-program nu för tiden och där har ju inte riktigt Treutiger nåt att hämta, kanske...
Det känns ändå skönt att veta att förnedringsprogram som Robinson, Big Brother o Baren inte helt försvunnit ur det etiskt rena samhälle vi lever i, utan det fortfarande är ok att skratta åt folk som kämpar men ändå förlorar...

Men det är klart, vad skulle annars Aftonbladet o Expressen skriva om?
Nyheter, eller?

Ja, ja... Nu ska jag ut och låta bli att njuta av solen en stund innan jag kryper in i min trygga grotta med ett stort glas Cola och en skål ostbågar. Det är säkert nåt annat på TV ikväll...

Är hemma efter en 10-timmars dag på jobbet.
Köpte Ben&Jerry's på vägen hem... Tyckte att jag var värd det...

Stängningen idag var lång. Mycket gäster och mycket som hände in i sista sekunden...
Utöver det fick dessutom en av de anställda för sig att glömma o lämna in nycklarna innan hon gick o bytte om så efter en längre väntan dök hon till slut upp och förstod inte alls att det var henne jag väntade på...

I det här läget hade kanske många med bitter ton sagt något i stil med "Förstod du inte att jag vill gå hem?", eller "Det tog tid...", men jag kunde inte... Jag bara log o sa att det inte var någon fara, jag hade inte bråttom...

Och sanningen är den att jag inte hade bråttom... För vad skulle jag göra?
Hem, köpa glass på vägen, sätta mig här vi datorn med tangentbordet i mitt knä och berätta för er hur min stängning var.
Vad fanns det för anledning att brusa upp... Absolut ingen alls!

Ändå är det så ofta jag ser hur människor i min omgivning, och även jag själv, höjer rösten och irriterar sig på saker som egentligen inte har så stor effekt på helheten.
Suckar högt när någon stackars tant inte får fram alla sina vikta sedlar ur portmonän i kassan på ICA, eller skriker skällsord till nån bilist som kör lite långsamt för att han inte hittar rätt gata.
Om vi kunde lägga all den energi som vi lägger på att vara upprörda på att istället göra någon glad så tror jag, i min egna naiva lilla bubbla, att livet hade varit enklare...

...men det är klart... vi kan ju inte gå runt o vara glada hela tiden... hur skulle det se ut...

Jag vet! Och jag är den siste som skall påpeka detta eftersom jag så många gånger blir arg o upprörd över meningslösa petitesser, men jag frågar mig ändå hur det hade varit om jag istället bara hade lett och tänkt "Det löser sig"...

För det gör det väl alltid till slut ändå, eller?

Så till alla er arga medmänniskor där ute vill jag bara säga, försök att 1 gång om dagen omvandla er ilska till nåt annat istället, kanske glädje för den ni är, eller kanske till omtanke för nån som inte har det så bra som ni...

För dessutom ser ju alltid karma till att det händer något bra när man minst anar det.
För mig var det ett stilla samtal från Kungsparken som fick mig att skratta, må bra och glömma all tid jag spenderat på jobbet och bara se fram emot morgondagen... Tack...

Nä, nu ska jag sova. Det är en dag imorgon också, även om man inte alltid kan vara säker.

Livet är ett pussel.



Just nu önskar jag att jag kunde återgå till att vara den där blinda slaven. När allt var mycket enklare.


Det går inte en dag utan att jag funderar över vad jag kunde gjort annorlunda. Vilken väg jag kunde ha valt vid just det där tillfället... o alla andra gånger...
Hade vi haft full kontroll över våra egna liv, utan någon som helst påverkan från omgivningen och miljön kanske allt hade sett annorlunda ut.
Vi hade kanske aldrig rökt den första cigaretten.
Slagit det första slaget.
Druckit den första ölen.
Älskat den första kärleken...

Hur mycket vi än övertalar oss själva dagligen att vi är individer som själva väljer vilka vägar vi skall gå så är vi bara hjärndöda slavar till något vi en gång skapat. En form där vi gjutit våra värderingar i betong och slagkraftigt övertalat oss att det är rätt...
I det är vi alla lika... Du, jag, den tokige fascistledaren, topmodellen och pedofilen på LunarStorm...

Men då o då händer det något...
En känslomässig revolution som får oss att fundera. Något som får oss att ta ett steg bort från vår egna lekamen och iaktta allt utifrån.
Det är vid dessa tillfällen som många av oss inte orkar mer... Inte orkar med sanningen om vårt liv...

Men det är också då många av oss blir starkare.

Jag har varit där många gånger... Varit så nära att inte orka mer... Men varje gång har jag kommit ur det lite starkare...

Och ändå längtar jag bara tillbaka till första tillfället. När jag valde väg. När jag hade möjligheten att forma mig till något annat än det jag är idag...

Jag undrar vad som hade hänt...

Kanske hade allt varit likadant trots allt...

Ja, då var det dags att försöka...

Blogga alltså...

Som vanligt när jag ska ta tag i något så tar det lite längre tid än jag hade tänkt mig från början, men nu är jag äntligen här.

Om någon hade frågat mig för ett år sedan om jag trodde att jag skulle kunna tänka mig att blogga så hade ju svaret självklart blivit ett rungande NEJ... Men nu gör jag det ändå...

Allt handlar kanske om den där känslan att jag har så jävla (kommer att svära en del i min blogg, så känsliga läsare bör akta sig...) mycket jag vill säga, men ingen direkt möjlighet att få ur mig det, så här är nu mitt forum!

Till o börja med vill jag bara säga det att jag antagligen kommer var så långt ifrån politiskt korrekt, etiskt normal eller mild i orden som man kan vara, men det är vad ni får... O jag begär ingenting tillbaka...
Istället hoppas jag bara på att ni kan få en skön stund varje gång ni läser mina inlägg och kanske kan jag väcka dom där tankarna hos er som ni aldrig vågat tänka.
Kanske kan jag till o med få er att ta beslut som ni aldrig skulle gjort om det inte vore för mina ord!
För detta är landet där alla kan hitta hem.
Oavsett om du är ledsen ensam i din stora lägenhet, uttråkad på jobbet utan direkt mycket att göra, avslappnad på landet med din nya MacBook och långt bort från alla släktingar, så kommer jag att ge dig en väg tillbaka hem...

Dit vi alla vill någon gång.

Och som inledning vill jag att ni noga lyssnar på texten på denna klassiker som så många gånger citerats.



Här kommer det inte finnas någon tystnad.
Ingen ensamhet och inget förtryck.

Endast ett land där alla kan hitta hem.