Landet där alla hittar hem

15 avslutningsfester...

Och trots detta har jag ännu inte landat.

Står på en spårvagnshållplats o inser att jag inte sagt det jag känner under kvällen.
Inte berättat för den snygga tjejen i luckan att jag tycker att hon ser bra ut.
Inte berättat att killen som försöker vara min vän egentligen bara stör.

Inte berättat hur jag känner för hon som fört mig hem.

Nu sitter jag här, som så många gånger förr, med min whiskey o min sanning, men den landar aldrig där den ska utan stannar i mörka korridorer... Långt bort från ljuset...

Ja, det är alkoholen som får mig att skriva, och det är inget jag skäms över.
In vino veritas är ett uttryck som funnits med oss sedan Nero spelade harpa och fick ett rike på fall!

O i kväll önskar jag att all den sanningen kunde komma ur mig...

Tänker börja skriva igen så ni som känner att ni "följde" min ord tidigare får en chans till att skåda in i mitt mörker. Håll till godo och jag hoppas att ni lär er något...

Tänker inte skriva så mycket nu...

Funderar mest på om det kanske är dags att börja fylla dessa mörka sidor med ord igen...

Nu blir det burgare o öl istället. Kanske återkommer senare...

"I'm getting sick and tired of this ball. Let's go to Pandora instead! They say it's beautiful this time of year!"

Nu är det jul igen...

Den där glittriga och röda högtiden där familjer samlas för att äta, skåla och byta svindyra presenter med varandra.
Där ensamma människor känner sig ännu ensammare.
Där alla med dåligt samvete får chansen att döva det genom att ge en stund av sin dyrbara tid till någon som för länge sedan försvunnit ur deras liv.

Det var många år sedan jag brydde mig om julen. Alldeles för länge sedan jag vaknade tidigt på julaftonsmorgonen och tittade med stora pojkögon på chokladtomten som stod vid sidan av min säng. Tiden då snön var vit från början av december till slutet av februari och julklappar var något man var glad att få, o inte något man kände sig tvungen att ta emot...

När mormor dog för snart 2 år sedan försvann kanske den sista anledningen för mig att fira julen.
Att se glädjen hos en så gammal människa när hon upptäcker att hennes enda släktingar kommer o besöker henne i hennes minnesluckstäta dimma och serverar ett par tunna skivor skinka som aldrig smakar bättre än just då... Det var jul för mig...

Mina föräldrar försöker upprätthålla stämningen. Med glada miner, välfyllt julbord och tappra försök till julklappar har dom de senaste 2 åren i blindo försökt skapa en mysig julafton där vi som en lycklig familj samlas och njuter av julens gåva... Men för mig är det ingen gåva längre...

Jag ser alla familjer som träffas i min närhet. Inhandladet av presenter, planerandet av matinköp, telefonsamtal om tider och allt annat som hör till... Facebook-uppdateringar som berättar om hur "tomten har varit där"...
Och allt jag känner är illamående...

Jag vill verkligen inte pressa på min åsikt på er som faktiskt tycker om julen. Ni har det säkert fantastiskt med era stora släktträffar. Barn som leker, julsånger o äggtoddy framför brasan...
Det här är bara jag o mina tankar...

Så fira vidare, ni som gillar det! Häng upp er röda kulor på granen i vardagsrummet! Pynta verandan med kilometer av ljusslingor! Slå in paket och rör ihop er egen rödkål!

Jag står utanför o tittar på...

Försöker hitta någon anledning att inte sova bort julen nästa år...

Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på bil och barn,
snön lyser vit på vraken.
Endast token är naken...

Den tiden är förbi nu...

Då jag med lätta steg o drömmar trippade fram på den regntunga asfalten i Hammarkullen med kamerorna rullandes och endast mina egna andetag som begränsning för hur långt jag kunde gå.

Tiden då jag i framtiden såg en människa med alla drömmar uppfyllda. Där jag inte hade några bekymmer och allt som jag visste då var sanning...

Men den tiden är förbi...

Någonstans kunde jag valt en annan väg. En väg som ledde till ett liv som antagligen hade gett mig den tillfredsställelse och behovsuppfyllelse som så många människor söker en evighet efter.
Men istället valde jag den enkla vägen, den som så många själar vandrar utan att hitta dörren. Utan att hitta det där speciella som finns rotat innerst i våra hjärtan... Det som borde driva oss...

Nu drivs vi istället av händelser omkring oss... Av influenser från den yttre världen där allt är uppradat och linjerat...
Där alla stöps i samma form och där avvikelser skall åtgärdas o inte prisas...

Kanske hade jag varit en annan människa om jag hade hittat min inre drivkraft. Om jag hade fångat upp den då på Hammarkullens asfalt och fortsatt att kämpa för den.
Kanske hade jag kunnat se tillbaka på mitt liv o sagt att jag gjorde mitt yttersta...

Men nu har den tiden flytt...

Ut genom mitt enda öppna fönster. Ut till landet där alla borttappade drömmar vandrar planlöst runt och söker efter ett hjärta att rota sig i. Någonstans där även en förlorad dröm kan finna ett hem...

Någonstans där förlorad tid endast är en handutsträckning bort...

Men för mig är det landet stängt.
För mig är den tiden förbi.

O allt jag har är minnen...

Jag vet att det var ett tag sedan jag skrev här...
Ett tag sedan jag fann inspiration och ork att faktiskt notera ner hur mitt liv fortskrider och vilka tankar som går genom mitt huvud.

Men nu är det dags...

Det har precis varit midsommar.
Den där helgen då unga killar o tjejer ger sig ut i stadens parker med öl och vin för att supa skallen av sig, spy på Avenyn och till slut hamna i säng med någon de dagen efter bittert kommer ångra att de ens pratade med.
Helgen där föräldrarna till dessa unga människor inte har ork eller tid att bry sig eftersom de själva sitter hemma eller ute på landet och skålar i billig snaps från Systemet och sjunger snapsvisor tagna ur "Studenternas handbok" anno 1967...

Men många av oss andra jobbar...

I år var det från början tänkt att jag skulle ha stängningen, men i sista stund blev det ett byte som ledde till att midsommarafton blev en 10 timmars dag mellan 11:00 och 21:00... O midsommardagen var det dags igen kl 10:00 på morgonen...
Så efter att ha gått av mitt pass på midsommarafton åkte jag raka vägen hem, öppnade en välkyld Hof och sjönk ner i soffan framför den något överskattade "Adam Sandler"-rullen "Nobody messes with Zohan".
(eller hur det nu var titeln löd...)
2 öl och 2 timmar skrattsalvor senare var det läggdags och jag gick, som så många gånger förr, ensam in till min säng och flöt ut i drömmarnas land...

Nu kanske ni tror att jag är missnöjd och besviken på att det blev så här?
Att jag under en härlig sommarkväll endast hade mig själv och Adam Sandler att prata med...
Att jag ensam i min nu inbodda lya i förorten satt o hällde i mig ett par öl och inte gjorde någonting för att bättra på mitt sociala nätverk...

Men, inte... Det var helt perfekt...

Precis så ensamt och tryggt som jag alltid förstått att jag kommer att ha det i mitt liv.
Precis så som det står skrivet i nornornas väv om min framtid.

Vem försökte jag egentligen lura att allt kunde förändras?
Varför gav jag mig själv och alla omkring mig den falska förhoppningen att det faktiskt skulle komma en tid där jag, som så många andra människor, hittade någon att dela allt med?
När det i grund o botten alltid har handlat om mig själv...

För det enda jag har vid slutet av vägen är mig själv... Vänner kommer o går, partners sviker eller blir svikna, men jag själv kommer att finnas där till slutet med min hand lätt vilandes mot min panna...

Och i det finner jag styrkan...

Jag trodde att jag i någon annan kunde finna möjligheten att rädda, att hjälpa och bli den person omvärlden ber mig att vara. En person med ett hjärta som ger, men aldrig kräver...
Att jag med någon annans hjälp kunde bygga en sanning vi alla skulle vara nöjda med...
Men nu ser jag...
Nu vet jag...

Jag är glad att jag kan skänka ljus, om så än för en sekund...
Att jag kan skapa minnen och ge av mig själv till den grad att dagarna blir bättre för vissa...

Men efter det får det vara stopp...

Nu ska jag leva för mig, i min stund, i mina dagar och göra endast det jag själv vill o behagar...

Kalla det själviskt om ni vill...

Jag kallar det liv...

Och vad är svaret?

En stor fråga vi alla brottas med ofta är om en person går att lita på.
Om det så gäller den något skumme, äldre herren som står bakom oss i bankomatkön o kanske är ute efter vår kod, eller om det gäller en människa vi tycker väldigt bra om.

För ett antal år sedan ansåg jag mig själv vara en människa som var tillitsgivande.
Någon man kunde anförtro hemligheter och vara säker på att dessa inte spreds i ryktesvinden.
Någon som höll sina nära o kära om ryggen när det blåste kallt.
Någon som inte svek...

Men så hände något.

Jag tog mitt liv, kastade ut det i luften och såg det splittras för att sakta spridas ut likt maskrosfrön över de eviga vidderna.
Utan att se, utan att känna konsekvenserna och skadan jag orsakade så lät jag den tillit jag byggt upp i flera år bara köras ner i jorden som ännu en kista fylld med minnen.
Kunde inte förhindra det. Gjorde inget för att förhindra det... Inte förrän det var för sent...

Efter år med ånger och hat började jag sakta bygga upp mig själv igen. Tog steg för steg mot att bli en person att lita på. Lyckades bra på jobbet, mot mina vänner, mot min familj, men det var något som saknades...
Jag kunde inte lita på mig själv...

Trodde ett tag att jag fick en ny chans.
En chans att visa att jag minsann är en människa som är värd att satsa sin tid på. Att lägga ner hjärta o själ på.
Men nånstans spelade bara karman mig ett spratt och visade mig hur svek kan ta olika former.
Den här gången var det någon annans hjärta som svek mig... Som åter igen ställde mig ensam med min egen ångest ute på den kalla gatan... Som med ett brett hånflin stirrade på mig där jag med nedsänkt huvud vandrade hem till allt jag lämnat bakom mig...

Men så gick det ett tag. Jag höll mig undan allt vad känslor hette. Sökte mig igenom livet för att hitta det där som passade mig... Som kunde få min tid att gå tills det var min egen tur att lämna plats åt nästa fördömda själ att vandra längs med gatan vi kallar livstid...

Och så dök hon upp...

Någon jag kunde visa vem jag är.
Någon jag kunde få att förstå hur en sommaräng egentligen skall blomma.
Någon som kunde lita på mig...

Men nu sitter jag här igen... Den här gången var det jag som svek... Jag som återigen hamnade i situationen där jag återgick till att vara konsekvensblind och likgiltig... När jag föll tillbaka till personen som inte går att lita på...

Fast nu funderar jag på om allt hänger på det?
Att allt hänger på att jag skall vara den som går att lita på.
Hur kan jag ens lita på nån?

Hur kan jag lita på att varje léende jag möter dagligen verkligen är ett léende från hjärtat o inte bara är en kostym någon tar på sig?
Hur kan jag lita på att orden som kommer ur din mun är sanna in till sista skiljetecknet?

Hur kan jag lita på att de jag tycker om inte sårar mig... Genom att såra sig själva?

Jag är inte en övermänniska.
Ingen av oss är något makabert stort som inte kommer att begå misstag, vara ledsna o arga, hata o älska, krossas o resa oss upp igen... Leva... o dö...

Jag vill inte bli krossad igen, men jag vet att det kommer att ske.
Jag vill inte bli arg o ledsen igen, men sådana är människans känslosvall.
Jag vill inte begå fler misstag, men det är inte förrän jag accepterar mina fel som jag kan tycka om det som är rätt...
Och det enda jag kan lita på är att tiden inte står stilla...

Så där sitter jag nu... Letandes efter sätt att bevisa att jag är en människa att lita på, när jag i grund o botten inte vågar lita på någon alls... Inte vågar tro att jag kan göra skillnad...

Klockan är snart 2...
Den kunde varit mer om jag inte bestämt mig för att gå hem.
Om jag hade tyckt att platsen o tiden var rätt....

Men den är aldrig det...

Den är bara det man vågar göra det till...

Har alltid varit allergisk mot träning...

Igår hade Nautilus Gym lite reklamutdelning på jobbet. Med glada och hurtiga tillrop försökte de pressa på all personal sitt erbjudande om billigt gymkort.
"Vi har ett väldigt nytt o modernt gym."...
"Alla sorters pass."...
Jag stod i min lucka och bara iakttog. Tittade på hur de med sina vältränade kroppar och munläder håvade in oskyldiga ungdomar och fick det dåliga samvetet för den senaste räkrörebaguetten att krypa fram igen.

Själv skrattade jag bara och utbrast nästan i en applåd och ett "hurra" när någon lyckades smita förbi de två träningsmuränorna.

En av dom gjorde ett utfall mot mig i luckan. Försökte nästla in mig i ord om hälsa, fysik och bättre leverne, men jag förklarade för henne att jag har en oerhört kraftig allergi mot just fysisk träning av alla dess former, så om hon inte vill att jag ska få andnöd o kollapsa bör hon backa undan...
Hon tyckte inte det var så roligt...

Jag förstår nästan de människor som håller på med träning. Det blir som en sorts tillflykt där man kan pressa sin kropp till det yttersta och kanske, men bara kanske, kan se ett resultat av sitt hårda arbete. Där man i svettiga lokaler med en grupp av likasinnade rör sig nästan saligt till musik. Styrda av en tränare som vill leda gruppen vidare till mer styrka och mer ork...
Ju mer jag tänker på det så påminner det väldigt mycket om väckelserörelsen i USA...
Predikanten leder församlingen till rytmen av musik och de totalt hängivna församlingsmedlemmarna följer med i varje rörelse, varje steg tills de kollapsar i extas...

Läskigt...

Då kan jag mer se ensamtränaren som något som skulle passa mig.
Ut o springa ett par kilometer varje dag. Simma lite varje eller varannan morgon. Kanske ett gympass med vikter och maskiner...
Alla dessa ansträngningar för att bli bättre... Nå längre...

För att vara nöjd med sig själv är ju aldrig ett alternativ... Eller?

Jag släpar iväg min själ till ett gym varje dag.
Slänger in den i ett rum fullt av andra själar som behöver komma i form.
Pressar den genom mil efter mil av löpband och motionscykling.
Får den att lyfta lite tyngre vikter för varje tillfälle.
Men jag vet inte när jag kommer att vara nöjd...

Hur länge ska jag behöva utsätta mig själv för detta självplågeri?
När ska min själ, likt min kropp, känna att allt är som det ska nu.
Antar att själen är svårare att bli nöjd med än kroppen...

Trots detta kan jag bara le och känna mig lättad när jag tänker på raderna av zombieliknande personer som köar för att få plats i Spinning-salarna, eller som trängs bland hantlar och trappmaskiner.

När ska de inse att de är vackra som det är?

När ska de inse att själen är det som spelar nån roll...

Något kittlar mig i ögonen.
En liten ensam solstråle har lyckats pressa sig igenom otvättade fönster och nerdragna persienner, på jakt efter någonstans att lägga sin värme.
Jag nås av lukterna som alltid finns där på morgonen, instängdhet o torka, men på något sätt är det så det ska vara.

Min kropp börjar fördela energin ut i muskler och leder.
En utsträckt arm, en skakad fot, en tillknäckt handled... Processen är igång...
Ligger stilla o lyssnar. Några barn leker på gården, en hund skäller lågmält som om den visste att folk sov...

Klockan utbrister sitt panikartade larm...

Jag böjer mig fram och trycker på Snooze... Bara några minuter till...

Efter tredje larmet stänger jag av det.
Det är dags.
Likt en nyfödd kalv rullar jag upp till halvstående och försöker på skakiga ben resa mig upp. Sakta, sakta...
Ramlar ut i köket. Kaffebryggaren är första målet....
I med filter, kaffe, vatten... Starta...
Hasar mig på zombieliknande ben till datorn. Startar den... Nyfiken...
Sedan badrummet. Vatten över ansiktet... En gång, två gånger... Kallare, måste vakna till liv...

Kaffet är klart...

Med något starkare lekamen rör jag mig, nu iförd morgonrock, ut i köket och häller upp ett stort glas svart guld. En skvätt mjölk och ett par sockerbitar för att snabbare få i sig det och sen sjunker jag ner i min stol framför den nu uppstartade datorskärmen...

Sen vaknar jag...

Inte fysiskt... Det är inte min kropp som väcks av det jag ser...
Mitt sinne rycker till och säger högt o tydligt:
"Just det, Niklas! Läs o begrunda! Gör inte samma misstag igen. Hon har rätt..."

Många tankar passerar genom min skalle... Många vindar av förvirring som till stor del beror på mitt yrvakna tillstånd, men också kommer av den faktiska sanning jag hört så många gånger förr och som nu förmedlas genom ett par korta fraser i en kommentarsruta...

För min egen skull...

Var på väg att tappa bort mig själv i min jakt på sanningen.
På väg att förlora den enda som alltid kommer finnas där... Jag...
Allt på grund av tron att uppoffring var enda vägen till förlåtelse...
Men offrar jag mig själv, vad har jag då kvar att ge?

Ingenting...

Så jag tackar allra ödmjukast för hinken med vatten som hälldes över mitt sömndruckna ansikte.
Tackar och bockar för att någon faktiskt såg en brist i min logik.
För att du kunde se det jag blundade för...

Har vaknat nu... Min kropp är igång, mitt sinne är närvarande och mitt hjärta slår i takt med tidens gång...

Den här dagen har startat och var den slutar är det ingen som vet...

Tänk att det ska ta sån jävla tid att hitta rätt...
Att man ska behöva gå igenom prövning efter prövning och åka på käftsmäll efter käftsmäll innan man inser att det är dags att börja ändra på saker.

Tänk att det ska krävas återkommande rädsla och hat...
Att man ska behöva slita sig själv i stycken och låta resterna rinna ut i livets avlopp innan man förstår att det bara är ens egen kraft och energi som kan skapa förändring.

Tänk att man måste såra på nytt...
Att man ska behöva vara nära att förlora någon man vill hålla sig tätt intill innan man ska fatta att det är dags att klättra upp ur sitt självplågande, svarta hål.

Nu står jag där på kanten till mitt hål. Tittar ner i avgrunden och på allt jag gjort och upplevt.
Utan att darra tar jag ett steg bort och vänder mig om med ryggen mot hålet.
Där nere finns alla tankarna, all lättja, allt självförakt o hat...
Nu måste det lämnas bakom mig.
Måste kliva ut och arbeta mig framåt.

Har inte råd att förlora mer nu.
Min känslobank är tömd och alla trådar som marionettaktigt styrt mitt liv är avklippta, så nästa gång jag faller är det för sista gången. Då stannar jag i hålet och låter bara mörkret ta mig dit det vill...

Men nu är jag här. Med ny kraft och nytt hopp om att faktiskt bli en person som alla kan lita på, inklusive jag själv.
Jag ska med fanan i topp spatsera längs med min väg som så många gånger förr.
Och denna gången kanske jag hittar rätt...

Fast nånstans i bakhuvudet ligger tvekan och väntar.
Väntar på ett tillfälle att bara trycka in tvivel och uppgivenhet i mitt inre. Att få krossa allt hopp o alla drömmar.
Tvekan har legat där i alla år... Och jag har slagits mot den fler gånger än jag minns...

Den här gången tänker jag inte förlora.
För hennes skull tänker jag inte återgå till att vara personen som jag hatar...

Och därför vet jag att jag kommer att lyckas...

Jag vet, det är en lång överskrift, men vad fan ska jag kalla det?

Dagen har varit full av upplevelser som jag länge trodde var bortmodifierade ur den mänskliga genetiken.

Från att ha vandrat runt med ett sånt där svart regnmoln hängande över huvudet ända sedan igår morse har jag efter dagen helt plötsligt börjat se ett litet ljus nånstans därborta... nej, lite mer åt vänster... ja, precis där är det...

Människan är ett släkte som så många gånger har gjort mig besviken.
Till stor del för att jag själv, om än motvilligt, klassas som människa.
Alla val jag gjort genom livet har flertalet gånger lett till att någon sårats, något har gått åt helvete, eller helt enkelt bara varit fel. Jag har sagt något jag inte borde... gjort något jag inte borde...
Och varje gång har jag hört "det är mänskligt att göra misstag"...

Efter idag vet jag dock att det finns andra sidor av den mänskliga varelsen som faktiskt i många fall väger upp de sidor som är mindre fördelaktiga.

Se till exempel förmågan att känna på sig när någon mår dåligt och göra sitt yttersta för att stödja och hjälpa denne någon. Det kan vara en nära vän, eller kanske någon du aldrig talat med... Empati o sympati skapar en vacker harmoni...
Eller som den där obotliga energin som plötsligt kan frambringas ur de mörkaste tankar och omvandlas till ett peppande tal om "hur bra du är", eller hur "du inte får tänka så dåliga tankar om dig själv"...

Men framförallt den oerhörda styrkan i förlåtelse...
Att kunna lyssna på någon som sårat, eller gjort fel, höra denne säga förlåt och sedan faktiskt acceptera ursäkten...
Säga "du är förlåten"...

Och alla dessa saker har jag fått uppleva idag.
Det har varit som en resa genom skogar fyllda av vackra drömmar och förhoppningar om att människan kanske, någonstans i en framtid, kan resa sig och faktiskt vara ett bra släkte att tillhöra.
Jag har sett o hört de bästa sidorna hos personer jag verkligen bryr mig om...
Jag har insett att de faktiskt, på något konstigt sätt, bryr sig om mig...

Och det gör det lättare att börja förlåta mig själv...

Att återigen ta upp limtuben och alla de små bitarna av mitt trasig inre, sätta mig ner vid mitt bord och börja pussla. Kanske hitta ett sätt som gör mig hel igen. Något som ger mig, om inte hela, men i alla fall en del av lösningen på hur jag kan göra för att må bättre.

Jag vill tacka er alla för detta. Ni vet vilka ni är...

Med det här menar jag inte att mänskligheten på något sätt har gjort bot för all idioti, allt skvaller, allt hat och all ondska som präglar historien. Jag anser fortfarande att jorden antagligen hade klarat sig mycket bättre utan oss och att vi alla borde skämmas för att vi ens kallar oss djur vid vissa tillfällen...
Men hoppet har börjat gro nu...

Och jag har lärt mig att hopp faktiskt kan läka...

Så till alla er därute i natten som funderar vad som har gått fel, eller vad ni kunde gjort annorlunda...
Ni är människor och om ni så bara har en gnutta av dom goda egenskaper jag sett idag så skall ni vara stolta. Då är ni en del av den nya tiden. En del av det som vi alla kallar framtidens hopp...

Grattis!

Nåt helt annat jag också lärt mig idag är att det finns en tredje form av ordet få. (som i "inte så många")

Få...
Färre...
Färst...

Ja, ni läste rätt... Färst... Vet inte vad jag ska säga... Helt stört...

God natt o sov gott, besläktade!
Ikväll sjunger månen en sonata till stjärnorna... Imorgon är en helt ny dag...

Då ligger den där...

Ännu en skärva av min redan uppsplittrade själ som fallit loss och nu ligger livlös på marken. En liten bit av sköraste glas som ligger stilla på den kalla asfalten bredvid mina utslitna skor.
Återigen har jag lyckats med konststycket att totalt perforera alla chanser till att faktiskt bli en människa jag kan trivas med att vara. Att bli någon som jag utan problem kan känna mig stolt över...

Hade träffat någon som betydde mycket, och fortfarande betyder mycket, för mig. Hon gav mig glädje, värme och energi till mitt uttorkade hjärta. Hon hjälpte mig att skingra många dåliga och meningslösa tankar.
Hon fick mig att känna igen...
Det verkade faktiskt som att hon tyckte om mig också. Som att hon kunde tänka sig att försöka lära känna mig lite, på riktigt...

Men då kom den gamla vanliga jag fram igen.
Med en grogg i näven, några för många i magen och ett jävla partyhumör tog jag allt jag trodde att jag byggt upp och bara tryckte ner det i askfatet i rökrummet på Restaurang Babar.
Sen sprängde jag alla gränser och hånglade mig in i en ny mardröm...

Det är ganska lustigt när man tänker på det...
Äntligen hade jag efter ett år av kyla, nedbrytning och återuppbyggnad hittat någon jag kunde tänka mig att försöka lita på.
Någon som kanske kunde få mig på rätt köl igen och ta av masken som så många gånger förr åkt upp för att skydda mig...
För att skydda andra från mig...
Precis i det läget, när allt verkar vara på väg åt en riktning som kanske till o med jag kunnat vara nöjd med, precis då ska jag få för mig att återgå till att vara ett konkret exempel på en hög med skit.

Det finns ingen återvändo nu. Ingen ångerrätt på tid, inget kvitto som berättigar till öppet köp på beslut jag tar i livet.
Jag har tagit mitt steg och gjort mitt val så här står jag avklädd i den tomma godsvagnen utan någon att resa vidare med... Och stationen är passerad för länge sedan...

Det värsta är nog sveket.
Inte mot mig själv och det jag trodde på.
Utan sveket mot henne...
Folk försöker få mig på bättre humör genom att säga att jag ändå inte hade några "commitments" till henne, eller att "det nog var lika bra"...
Men dom förstår inte...
Hon började lita på mig. Hon började tro att det kanske fanns människor som inte skulle svika henne eller förolämpa henne. Och allt det där slet jag sönder...

Jag tycker verkligen om henne och nu känns det som att jag har raderat den enda chansen för mig att återigen få känna närhet och lycka på ett kravlöst sätt...

Den här gången får det vara nog. Det får räcka med svinerier och krossade drömmar.
Nu drar jag åt remmarna på masken så hårt att det blir märken i bakhuvudet.
Inget ska komma in igen. Inget som kan få mig att tro att jag är en bättre människa utan masken.
Inget... Ingen...

Jag är ledsen för att du fick veta vilket katastrofalt misslyckande jag egentligen är. Att du föll offer för min ofömåga att tänka och känna. Att jag förolämpade dig och alla vackra själar som förtjänar så mycket mer...
Jag är ledsen, men kan inte be om ursäkt...
För den ursäkten finns inte...

Jag tar upp skärvan från marken.
Synar den från kant till kant och inser att den inte går att limma tillbaka igen.
Med en suck släpper jag ner den i papperskorgen som står o gapar vid trottoarkanten och vandrar vidare längs med ödets aveny.
Gryningen har kommit för länge sedan.

Men hos mig är det fortfarande mörkt...

 

Då var det dags att erkänna.
Jag har ingen som helst självbehärskning...

Det var fest igår. Skulle ta det lugnt...
Det sket sig kan man säga.

Vet inte om det här är nåt nytt, men vissa saker går bara inte att förhindra.

Var hemma 5 imorse o ska börja jobba om knappt 2 timmar. Efter ca 4 timmar sömn känns kroppen som en mör o hamrad benfri kotlett och hela mitt jag skriker "Sova!"...

Kommer antagligen få sota för en hel del av det som hände igår, men sånt är mitt liv, så jag är van.
Genom hela kvällen fyllde jag på med mer alkohol och helt plötsligt var allt svart.
Den briljanta idén att faktiskt hitta ställen som var öppna fram till 3 en söndag måste ju någon skjutas för. Vet inte vem men i slutändan är det nog jag själv som hamnar med ryggen mot väggen, ögonbindel och två skott i huvudet...
Ibland är jag bara så dum...

Saker o ting kommer se annorlunda ut från o med nu.
Vissa saker kommer nog att försvinna och andra saker kommer att förstärkas.
Det enda jag vet är att klockan 4 imorse på cykelbanan vid Gamla Ullevi var världen precis som den skulle vara...

O sen vaknade jag...

Jag har antagligen sårat folk.
Har antagligen gjort o sagt saker som jag inte borde.

Men det finns ingen tid för ånger, eller ångest. Det är bara att bära fanan högt och hoppas att det finns plats för mig nånstans i denna galna värld...

Nä, nu är det in i duschen som gäller och spola bort alla synder.
Skrubba tills det bara är ett tunt lager självömkan kvar.
Om jag skrubbar tillräckligt hårt kanske gårdagen försvinner...

Och med den jag...

Jag har en spegel hängandes i hallen.
En lång helkroppsspegel med svart ram i stål. Precis en sådan där enkel spegel som gör att spegelbilden är mer i fokus än spegeln själv...
Då o då tittar jag i den. Synar mig själv uppifrån o ner för att hitta något jag inte sett förut.
Men inget förändras på utsidan... Och spegeln visar inget av mitt inre...

Det här inlägget skulle egentligen bli ett vanligt, enkelt inlägg om fotboll och hur vi svenskar har en tendens att höja oss själva till höjder vi aldrig någonsin kan uppnå... Men så ringde telefonen...

Någonstans ute på en pub sitter en själ som har kommit att betyda mycket för mig på kort tid.
En själ som på ett enkelt, men ändå magiskt sätt får mig att skratta och må bra. Får mig att leva...
Hon sitter med en öl i handen och umgås med vänner, vilket gör mig glad.
Det spelar ingen roll att jag inte kan vara där vid hennes sida, för på nåt underligt sätt så känns det som att jag är med henne ändå.
Orden hon säger strömmar ut ur min gamla Nokia och pulserar in i mitt hörselcentra. Förökar sig ut i nervbanor och synapser för att till slut, bara någon millisekund efter att de uttalats, uppfattas av min hjärna och få mig att reagera...
Först skratt, sen värme... Men även ilska...
Saker hon berättar får mig att vilja slå på något. Slita världen i stycken och trycka ner människans obotliga idioti i halsen på omvärlden... Men jag måste lugna ner mig...
Och hennes ord får mig att slappna av till slut... De gör ofta det...

Vill att hon ska må bra. Att hon ska kunna klä sig i sitt léende varje dag utan att behöva oroa sig för att något eller någon tar bort det. Jag vill kunna lyfta henne till platser där ingenting betyder något förutom känslan av välmående. Platser som kanske bara finns i sagorna man hörde som liten, men ändå finns kvar någonstans i oss alla.
Vill själv kunna ta mig dit, utan att omvärlden skall följa varje steg jag tar...
Men allt det där är bara en utopi...

Det är kanske lika bra att dra. Sätta mig i en bil, ta med mig allt jag tycker om och köra...
Köra tills vägen tar slut o där hitta en frizon utan människor, utan plikter, utan krav och endast med tryggheten som sällskap...
Men jag får inte vara så feg. Måste vara stark och kämpa vidare. Måste hålla huvudet högt och inte låta världen styra mina tankar och känslor. För när man väl faller in i leden kan man aldrig kliva ut...

Imorgon är en ny dag.
Jag ska kliva upp utvilad och stark, med sikte på evigheten.
Ta steg för steg utan att reflektera över det som andra säger eller gör...
Med blicken inställd mot nuet och hjärtat på rätt plats måste jag stå emot allas nyfikna blickar.

För ingen ska få se mitt inre...

Jag har en spegel hängandes i hallen. En lång helkroppsspegel med svart ram i stål. Precis en sådan där enkel spegel som gör att spegelbilden är mer i fokus än spegeln själv... Jag tar en titt i den på nytt. Synar mig själv uppifrån o ner för att hitta något jag inte sett förut.
Inget har förändrats på utsidan den här gången heller...

Men inuti växer något nytt...

I det stora hela är jag ganska nöjd med livet hittills...

Visst, det har funnits en hel del motgångar, kriser och sorgestunder, men den situation jag befinner mig i nu är ju ändå ganska fördelaktig.
Jag har fast jobb.
Egen lägenhet. (visst, den ligger i Bergsjön, men ändå...)
Bil.
Båda föräldrarna lever o vill fortfarande veta av mig.
Inga ekonomiska eller fysiska problem som påverkar min vardag.
Det enda som felar kan väl vara mitt psyke, då...

Men trots allt detta positiva som för tillfället finns i mitt liv så saknas det något.
Nu kanske ni tror att jag menar flickvän/sambo/fru men det handlar inte om det.
Det handlar mer om att jag inte fattar vilken roll jag ska ha i den här världen...

Vad är jag menad att åstadkomma?

För ett tag sedan påpekade någon att jag ofta söker mig till människor som på något sätt mår dåligt. Att jag alltid verkar hitta de där personerna som likt mig har haft många svåra stunder i livet. Som behöver trygghet...
Och när jag tänker tillbaka på mina vänner och partners genom åren så är det ytterst få av dessa som faktiskt inte varit deprimerade, sårade eller krossade...

Varför dras jag till dessa personer?
Vad gör mig så mottaglig för deras sorg och behov av närhet?
Är det en reflektion av vad jag själv behöver, eller handlar det mer om en känsla av att vilja göra något för någon annan människa och hjälpa dem att hitta ut?

Om det handlar om det senare alternativet så antar jag att det är min roll i livet. En helare som ger av sig själv för att andra ska må bättre. Men jag vet inte...
Nånstans inne i mig finns en rädsla att det i grund o botten handlar om att hitta de där personerna i min umgängeskrets som mår sämre än jag själv, o på så sätt få känna att jag faktiskt har det bra...

Och om det är så, är jag inte i så fall en riktigt dålig människa?
En självisk varelse som livnär sig på andras lidande och söker efter andras energi för att själv må bättre...

Jag orkar inte riktigt fundera på det mer. Orkar inte komma närmare sanningen...
En dag kanke jag förstår, men tills dess lever jag vidare som jag gör nu. Jobbar, umgås med folk och bara lever...
Men på kvällarna när jag sluter ögonen för att sova kommer frågorna igen, o svaren uteblir.

Om jag har sårat någon med denna text så kan jag inte be om ursäkt för det, även om jag vill...
Det här är jag o mina funderingar... Endast tiden kan döma mig...

Ibland passerar världen som ljusen genom fönstret på en taxi på väg hem...
De blinkande LCD-skärmarna guidar minnena tillbaka i tiden till där dom en gång föddes och där allt en gång startade.
Utan mål, eller förväntan, samlas drömmarna vid en horisont som kryper längre o längre bort för varje år som går.

Allt var så enkelt när man var 17. Fredagarna bestod av lugna hemmafester och lördagarna inleddes med ett besök i den lokala kvartersbutiken.
Ett 6-pack folkisar, Dextrosol, cigg o ett paket kondomer.
Sedan ut på nån galen FF-fest där man hoppades på att få hamna i samma säng som hon den där snygga blondinen i paralellklassen...
Men hon var aldrig där...

O det var ok...

Dagarna under sommaren passerade ljudlöst o smärtfritt förbi och allt man behövde känna till var volymknappen på bergsprängaren och hur många cigg man hade kvar.

Nu är jag äldre...
Kanske inte visare, eller bättre på något sätt, men erfarenheterna har präglat mig till att bli den jag är idag.

Hur jag hanterar känslor.
Hur jag hanterar glädje.
Hur jag hanterar spriten...

Kan man lita på en person som allt för ofta upptäcker nya saker med sig själv?
Som gång på gång begår olika misstag som leder till nya upptäckter och ny smärta.

O kan jag be någon lita på mig när jag aldrig kan säga att jag litar på mig själv?

Fast det är väl det som kallas livet.
Resan från BB till krematoriet som går via otaliga stationer i byar som ingen känner till, eller som allt för många har passerat igenom. Den enda konstanta passageraren på mitt tåg är jag själv men då o då kommer det på nån som skall följa med en liten bit på vägen. Och som snart hoppar av igen...
Att få en av de där tillfälliga passagerarna att inse att det här tåget är rätt tåg att stanna kvar på.
Att det här tåget innehåller tillit, omtanke och liv... Det är utmaningen...

Till slut kommer kontrollanten o kollar biljetten.
Då är man beredd på att betala för sina snedsteg och äntligen få komma till rätta med sig själv.
Då är man inte själv längre.

Tills dess sitter vi i samma taxi på väg till någonstans o ingenstans.
Med ord sprungna ur vin och sång.
Med känslor sprungna ur krossade hjärtan och trasiga själar.

O utanför passerar ljusen...

Inte ensamma, men ändå var o en för sig...