Landet där alla hittar hem

Något kittlar mig i ögonen.
En liten ensam solstråle har lyckats pressa sig igenom otvättade fönster och nerdragna persienner, på jakt efter någonstans att lägga sin värme.
Jag nås av lukterna som alltid finns där på morgonen, instängdhet o torka, men på något sätt är det så det ska vara.

Min kropp börjar fördela energin ut i muskler och leder.
En utsträckt arm, en skakad fot, en tillknäckt handled... Processen är igång...
Ligger stilla o lyssnar. Några barn leker på gården, en hund skäller lågmält som om den visste att folk sov...

Klockan utbrister sitt panikartade larm...

Jag böjer mig fram och trycker på Snooze... Bara några minuter till...

Efter tredje larmet stänger jag av det.
Det är dags.
Likt en nyfödd kalv rullar jag upp till halvstående och försöker på skakiga ben resa mig upp. Sakta, sakta...
Ramlar ut i köket. Kaffebryggaren är första målet....
I med filter, kaffe, vatten... Starta...
Hasar mig på zombieliknande ben till datorn. Startar den... Nyfiken...
Sedan badrummet. Vatten över ansiktet... En gång, två gånger... Kallare, måste vakna till liv...

Kaffet är klart...

Med något starkare lekamen rör jag mig, nu iförd morgonrock, ut i köket och häller upp ett stort glas svart guld. En skvätt mjölk och ett par sockerbitar för att snabbare få i sig det och sen sjunker jag ner i min stol framför den nu uppstartade datorskärmen...

Sen vaknar jag...

Inte fysiskt... Det är inte min kropp som väcks av det jag ser...
Mitt sinne rycker till och säger högt o tydligt:
"Just det, Niklas! Läs o begrunda! Gör inte samma misstag igen. Hon har rätt..."

Många tankar passerar genom min skalle... Många vindar av förvirring som till stor del beror på mitt yrvakna tillstånd, men också kommer av den faktiska sanning jag hört så många gånger förr och som nu förmedlas genom ett par korta fraser i en kommentarsruta...

För min egen skull...

Var på väg att tappa bort mig själv i min jakt på sanningen.
På väg att förlora den enda som alltid kommer finnas där... Jag...
Allt på grund av tron att uppoffring var enda vägen till förlåtelse...
Men offrar jag mig själv, vad har jag då kvar att ge?

Ingenting...

Så jag tackar allra ödmjukast för hinken med vatten som hälldes över mitt sömndruckna ansikte.
Tackar och bockar för att någon faktiskt såg en brist i min logik.
För att du kunde se det jag blundade för...

Har vaknat nu... Min kropp är igång, mitt sinne är närvarande och mitt hjärta slår i takt med tidens gång...

Den här dagen har startat och var den slutar är det ingen som vet...