Landet där alla hittar hem

Då var det dags att erkänna.
Jag har ingen som helst självbehärskning...

Det var fest igår. Skulle ta det lugnt...
Det sket sig kan man säga.

Vet inte om det här är nåt nytt, men vissa saker går bara inte att förhindra.

Var hemma 5 imorse o ska börja jobba om knappt 2 timmar. Efter ca 4 timmar sömn känns kroppen som en mör o hamrad benfri kotlett och hela mitt jag skriker "Sova!"...

Kommer antagligen få sota för en hel del av det som hände igår, men sånt är mitt liv, så jag är van.
Genom hela kvällen fyllde jag på med mer alkohol och helt plötsligt var allt svart.
Den briljanta idén att faktiskt hitta ställen som var öppna fram till 3 en söndag måste ju någon skjutas för. Vet inte vem men i slutändan är det nog jag själv som hamnar med ryggen mot väggen, ögonbindel och två skott i huvudet...
Ibland är jag bara så dum...

Saker o ting kommer se annorlunda ut från o med nu.
Vissa saker kommer nog att försvinna och andra saker kommer att förstärkas.
Det enda jag vet är att klockan 4 imorse på cykelbanan vid Gamla Ullevi var världen precis som den skulle vara...

O sen vaknade jag...

Jag har antagligen sårat folk.
Har antagligen gjort o sagt saker som jag inte borde.

Men det finns ingen tid för ånger, eller ångest. Det är bara att bära fanan högt och hoppas att det finns plats för mig nånstans i denna galna värld...

Nä, nu är det in i duschen som gäller och spola bort alla synder.
Skrubba tills det bara är ett tunt lager självömkan kvar.
Om jag skrubbar tillräckligt hårt kanske gårdagen försvinner...

Och med den jag...