Landet där alla hittar hem

Jag vet, det är en lång överskrift, men vad fan ska jag kalla det?

Dagen har varit full av upplevelser som jag länge trodde var bortmodifierade ur den mänskliga genetiken.

Från att ha vandrat runt med ett sånt där svart regnmoln hängande över huvudet ända sedan igår morse har jag efter dagen helt plötsligt börjat se ett litet ljus nånstans därborta... nej, lite mer åt vänster... ja, precis där är det...

Människan är ett släkte som så många gånger har gjort mig besviken.
Till stor del för att jag själv, om än motvilligt, klassas som människa.
Alla val jag gjort genom livet har flertalet gånger lett till att någon sårats, något har gått åt helvete, eller helt enkelt bara varit fel. Jag har sagt något jag inte borde... gjort något jag inte borde...
Och varje gång har jag hört "det är mänskligt att göra misstag"...

Efter idag vet jag dock att det finns andra sidor av den mänskliga varelsen som faktiskt i många fall väger upp de sidor som är mindre fördelaktiga.

Se till exempel förmågan att känna på sig när någon mår dåligt och göra sitt yttersta för att stödja och hjälpa denne någon. Det kan vara en nära vän, eller kanske någon du aldrig talat med... Empati o sympati skapar en vacker harmoni...
Eller som den där obotliga energin som plötsligt kan frambringas ur de mörkaste tankar och omvandlas till ett peppande tal om "hur bra du är", eller hur "du inte får tänka så dåliga tankar om dig själv"...

Men framförallt den oerhörda styrkan i förlåtelse...
Att kunna lyssna på någon som sårat, eller gjort fel, höra denne säga förlåt och sedan faktiskt acceptera ursäkten...
Säga "du är förlåten"...

Och alla dessa saker har jag fått uppleva idag.
Det har varit som en resa genom skogar fyllda av vackra drömmar och förhoppningar om att människan kanske, någonstans i en framtid, kan resa sig och faktiskt vara ett bra släkte att tillhöra.
Jag har sett o hört de bästa sidorna hos personer jag verkligen bryr mig om...
Jag har insett att de faktiskt, på något konstigt sätt, bryr sig om mig...

Och det gör det lättare att börja förlåta mig själv...

Att återigen ta upp limtuben och alla de små bitarna av mitt trasig inre, sätta mig ner vid mitt bord och börja pussla. Kanske hitta ett sätt som gör mig hel igen. Något som ger mig, om inte hela, men i alla fall en del av lösningen på hur jag kan göra för att må bättre.

Jag vill tacka er alla för detta. Ni vet vilka ni är...

Med det här menar jag inte att mänskligheten på något sätt har gjort bot för all idioti, allt skvaller, allt hat och all ondska som präglar historien. Jag anser fortfarande att jorden antagligen hade klarat sig mycket bättre utan oss och att vi alla borde skämmas för att vi ens kallar oss djur vid vissa tillfällen...
Men hoppet har börjat gro nu...

Och jag har lärt mig att hopp faktiskt kan läka...

Så till alla er därute i natten som funderar vad som har gått fel, eller vad ni kunde gjort annorlunda...
Ni är människor och om ni så bara har en gnutta av dom goda egenskaper jag sett idag så skall ni vara stolta. Då är ni en del av den nya tiden. En del av det som vi alla kallar framtidens hopp...

Grattis!

Nåt helt annat jag också lärt mig idag är att det finns en tredje form av ordet få. (som i "inte så många")

Få...
Färre...
Färst...

Ja, ni läste rätt... Färst... Vet inte vad jag ska säga... Helt stört...

God natt o sov gott, besläktade!
Ikväll sjunger månen en sonata till stjärnorna... Imorgon är en helt ny dag...