Landet där alla hittar hem

Har alltid varit allergisk mot träning...

Igår hade Nautilus Gym lite reklamutdelning på jobbet. Med glada och hurtiga tillrop försökte de pressa på all personal sitt erbjudande om billigt gymkort.
"Vi har ett väldigt nytt o modernt gym."...
"Alla sorters pass."...
Jag stod i min lucka och bara iakttog. Tittade på hur de med sina vältränade kroppar och munläder håvade in oskyldiga ungdomar och fick det dåliga samvetet för den senaste räkrörebaguetten att krypa fram igen.

Själv skrattade jag bara och utbrast nästan i en applåd och ett "hurra" när någon lyckades smita förbi de två träningsmuränorna.

En av dom gjorde ett utfall mot mig i luckan. Försökte nästla in mig i ord om hälsa, fysik och bättre leverne, men jag förklarade för henne att jag har en oerhört kraftig allergi mot just fysisk träning av alla dess former, så om hon inte vill att jag ska få andnöd o kollapsa bör hon backa undan...
Hon tyckte inte det var så roligt...

Jag förstår nästan de människor som håller på med träning. Det blir som en sorts tillflykt där man kan pressa sin kropp till det yttersta och kanske, men bara kanske, kan se ett resultat av sitt hårda arbete. Där man i svettiga lokaler med en grupp av likasinnade rör sig nästan saligt till musik. Styrda av en tränare som vill leda gruppen vidare till mer styrka och mer ork...
Ju mer jag tänker på det så påminner det väldigt mycket om väckelserörelsen i USA...
Predikanten leder församlingen till rytmen av musik och de totalt hängivna församlingsmedlemmarna följer med i varje rörelse, varje steg tills de kollapsar i extas...

Läskigt...

Då kan jag mer se ensamtränaren som något som skulle passa mig.
Ut o springa ett par kilometer varje dag. Simma lite varje eller varannan morgon. Kanske ett gympass med vikter och maskiner...
Alla dessa ansträngningar för att bli bättre... Nå längre...

För att vara nöjd med sig själv är ju aldrig ett alternativ... Eller?

Jag släpar iväg min själ till ett gym varje dag.
Slänger in den i ett rum fullt av andra själar som behöver komma i form.
Pressar den genom mil efter mil av löpband och motionscykling.
Får den att lyfta lite tyngre vikter för varje tillfälle.
Men jag vet inte när jag kommer att vara nöjd...

Hur länge ska jag behöva utsätta mig själv för detta självplågeri?
När ska min själ, likt min kropp, känna att allt är som det ska nu.
Antar att själen är svårare att bli nöjd med än kroppen...

Trots detta kan jag bara le och känna mig lättad när jag tänker på raderna av zombieliknande personer som köar för att få plats i Spinning-salarna, eller som trängs bland hantlar och trappmaskiner.

När ska de inse att de är vackra som det är?

När ska de inse att själen är det som spelar nån roll...