Landet där alla hittar hem

Över Bergsjöns lummiga grönområden sänker sig solens strålar och värmer de ensamma själar som vandrar i betongrikets salar. På gården leker de oskyldiga barnen utan vetskap om ondska och hat, men med drömmar om livet i sagornas riken.
I mitt rum får inte solen komma in.
Där är persiennerna nerdragna som ögonlock på en sovande jätte.
Där står morgondagens minnen på kö för att få återvända in i min tomma kropp. Återvända för att väcka mig och ge mig energi att krossa ännu en dags gränser.

Har inte så mycket kvar att städa nu.

Lite småplock o sen blir det dammning och dammsugning.
Dags att ta farväl av de varelser som så länge nu har levt på min utstrålade nedstämdhet. Dags att starta upp på nytt. Lägga i en växel och faktiskt börja rulla framåt på den väg vi kallar livet.

Jag vet inte ännu hur det kommer att gå och om jag kommer få göra resan ensam, men denna gång är jag förberedd.
Har packat ner proviant, överlevnadsutrustning och självklart en handduk.
Allt en människa kan behöva när jag likt en turist utforskar en värld jag sedan länge glömt bort, eller förträngt.

Masken är putsad.
Rikligt med Autosol så att all skit försvinner. Ända in i porerna har jag rensat och filat för att få fram den perfekta lystern.
I spegeln står någon jag känner igen.
En skugga av det som en gång fanns, men ändå en skugga som går att räkna med. En skugga som med lite ansträngning kan bli kompakt och återgå till att vara det som förväntas av den. Det som förväntas av mig...

Den här veckan kan bli bra, eller så kan den totalkrascha, men oavsett så kommer jag stå segrande kvar i askan och det kan ingen ta ifrån mig.

En tanke går ut till er som inte har det så bra.
Som inte mår så bra.
Som är ledsna, eller som har gett upp.
En tanke som kanske inte lyfter er, men ändå kanske ger er en trygghet för en sekund.


Solens strålar kommer fortsätta att värme över våra vilsna tankar.
Och inom oss kommer vi alltid ha oss själva.

Låt inte ensamhet och förtvivlan vinna.

Vi är starkare än så...