Landet där alla hittar hem

Jag vet att det var ett tag sedan jag skrev här...
Ett tag sedan jag fann inspiration och ork att faktiskt notera ner hur mitt liv fortskrider och vilka tankar som går genom mitt huvud.

Men nu är det dags...

Det har precis varit midsommar.
Den där helgen då unga killar o tjejer ger sig ut i stadens parker med öl och vin för att supa skallen av sig, spy på Avenyn och till slut hamna i säng med någon de dagen efter bittert kommer ångra att de ens pratade med.
Helgen där föräldrarna till dessa unga människor inte har ork eller tid att bry sig eftersom de själva sitter hemma eller ute på landet och skålar i billig snaps från Systemet och sjunger snapsvisor tagna ur "Studenternas handbok" anno 1967...

Men många av oss andra jobbar...

I år var det från början tänkt att jag skulle ha stängningen, men i sista stund blev det ett byte som ledde till att midsommarafton blev en 10 timmars dag mellan 11:00 och 21:00... O midsommardagen var det dags igen kl 10:00 på morgonen...
Så efter att ha gått av mitt pass på midsommarafton åkte jag raka vägen hem, öppnade en välkyld Hof och sjönk ner i soffan framför den något överskattade "Adam Sandler"-rullen "Nobody messes with Zohan".
(eller hur det nu var titeln löd...)
2 öl och 2 timmar skrattsalvor senare var det läggdags och jag gick, som så många gånger förr, ensam in till min säng och flöt ut i drömmarnas land...

Nu kanske ni tror att jag är missnöjd och besviken på att det blev så här?
Att jag under en härlig sommarkväll endast hade mig själv och Adam Sandler att prata med...
Att jag ensam i min nu inbodda lya i förorten satt o hällde i mig ett par öl och inte gjorde någonting för att bättra på mitt sociala nätverk...

Men, inte... Det var helt perfekt...

Precis så ensamt och tryggt som jag alltid förstått att jag kommer att ha det i mitt liv.
Precis så som det står skrivet i nornornas väv om min framtid.

Vem försökte jag egentligen lura att allt kunde förändras?
Varför gav jag mig själv och alla omkring mig den falska förhoppningen att det faktiskt skulle komma en tid där jag, som så många andra människor, hittade någon att dela allt med?
När det i grund o botten alltid har handlat om mig själv...

För det enda jag har vid slutet av vägen är mig själv... Vänner kommer o går, partners sviker eller blir svikna, men jag själv kommer att finnas där till slutet med min hand lätt vilandes mot min panna...

Och i det finner jag styrkan...

Jag trodde att jag i någon annan kunde finna möjligheten att rädda, att hjälpa och bli den person omvärlden ber mig att vara. En person med ett hjärta som ger, men aldrig kräver...
Att jag med någon annans hjälp kunde bygga en sanning vi alla skulle vara nöjda med...
Men nu ser jag...
Nu vet jag...

Jag är glad att jag kan skänka ljus, om så än för en sekund...
Att jag kan skapa minnen och ge av mig själv till den grad att dagarna blir bättre för vissa...

Men efter det får det vara stopp...

Nu ska jag leva för mig, i min stund, i mina dagar och göra endast det jag själv vill o behagar...

Kalla det själviskt om ni vill...

Jag kallar det liv...