Landet där alla hittar hem

Tänk att det ska ta sån jävla tid att hitta rätt...
Att man ska behöva gå igenom prövning efter prövning och åka på käftsmäll efter käftsmäll innan man inser att det är dags att börja ändra på saker.

Tänk att det ska krävas återkommande rädsla och hat...
Att man ska behöva slita sig själv i stycken och låta resterna rinna ut i livets avlopp innan man förstår att det bara är ens egen kraft och energi som kan skapa förändring.

Tänk att man måste såra på nytt...
Att man ska behöva vara nära att förlora någon man vill hålla sig tätt intill innan man ska fatta att det är dags att klättra upp ur sitt självplågande, svarta hål.

Nu står jag där på kanten till mitt hål. Tittar ner i avgrunden och på allt jag gjort och upplevt.
Utan att darra tar jag ett steg bort och vänder mig om med ryggen mot hålet.
Där nere finns alla tankarna, all lättja, allt självförakt o hat...
Nu måste det lämnas bakom mig.
Måste kliva ut och arbeta mig framåt.

Har inte råd att förlora mer nu.
Min känslobank är tömd och alla trådar som marionettaktigt styrt mitt liv är avklippta, så nästa gång jag faller är det för sista gången. Då stannar jag i hålet och låter bara mörkret ta mig dit det vill...

Men nu är jag här. Med ny kraft och nytt hopp om att faktiskt bli en person som alla kan lita på, inklusive jag själv.
Jag ska med fanan i topp spatsera längs med min väg som så många gånger förr.
Och denna gången kanske jag hittar rätt...

Fast nånstans i bakhuvudet ligger tvekan och väntar.
Väntar på ett tillfälle att bara trycka in tvivel och uppgivenhet i mitt inre. Att få krossa allt hopp o alla drömmar.
Tvekan har legat där i alla år... Och jag har slagits mot den fler gånger än jag minns...

Den här gången tänker jag inte förlora.
För hennes skull tänker jag inte återgå till att vara personen som jag hatar...

Och därför vet jag att jag kommer att lyckas...