Landet där alla hittar hem

Ibland kryper den på...

Den där isande känslan av att ingenting stämmer.
Den tuggande varelsen som sätter sig på ryggraden o klättrar över nerverna som en larv på jakt efter föda.
Ingen speciell anledning utan bara från ingenstans.

Jag tänker tillbaka på dagen som gått.
Den lätthanterade och obefintliga stressen när sjukfallen trillar in på telefonsvararen. Med rutin och erfarenhet behandlas dom och planeringen blir i slutändan så bra den kan bli.
Glädjen över en gåva som i o för sig var väntad men ändå blev en glad överraskning när den väl dök upp.
Känslan av tillfredsställelse när musiken som man väntat på börjar flöda i högtalarna.

Ingenstans har det dykt upp något som skulle kunna framkalla kårarna.

Dagen fortsätter med mat. Kanske inte den mest gastronomiska upplevelsen, men hungern gav sig till känna och allt går ner med mycket ost o tabasco. Dessutom bestod lunchen av upplysning i den religiösa världen. Alltså både matlig och intellektuell stimulans.
Sen återvänder jag... Allt är som innan...
Morgondagen planeras. Tider sätts upp, ändras fixas. Ett glatt återséende av det något stökiga slaget, o sen in i tidräkningens grepp.

Fortfarande inga tendenser till oro.

Maskiner går sönder. Fram med hantverkaren och teknikern som hela tiden ligger på lut någonstans i det inre. Frustrationen löser problemet och nu är dagen snart slut. Snart får jag åka hem till datorn, glassen och den väntande tvättstunden.

Men nu börjar det... Känslan dyker upp... Varför?

Tar ett djupt andetag i omklädningsrummet. Tittar in i mitt skåp som om det var en bit av evigheten som stirrade tillbaka på mig. Vad är det som är fel?
Varför känner jag mig så tom igen?
Vad är det som gör att jag inte bara kan njuta av tillvaron när jag vet att allt börjar bli bra?

Hur kan något som hände för så länge sedan fortfarande bita sig fast som en grävling i mitt knastrande ben?

Hade lagt det bakom mig. Pratat om det med både den ena och den andra vännen.
Men nu kommer allt tillbaka.
Något säger till mig att sluta tro, ge upp livet och bara köra vidare som en själslös slav till det moraliska samhället. Fortsätta mitt betande på meningslöshetens stora klöveräng där vanskötta kor går år efter år och pressar fram grådassig mjölk till sina övergödda kalvar.

Försöker skaka av mig känslan, men den hänger kvar...

Likt en julgransprydnad i en gran som för länge sedan blivit utslängd på bakgården.
O där ligger jag stirrandes upp på det eviga himlavalvet där änglar dansar i form av kometer och månen skänker sitt silverljus till mänskligheten utan att begära något förutom vår galenskap.

Kanske börjar bli galen...