Landet där alla hittar hem

Jag har en spegel hängandes i hallen.
En lång helkroppsspegel med svart ram i stål. Precis en sådan där enkel spegel som gör att spegelbilden är mer i fokus än spegeln själv...
Då o då tittar jag i den. Synar mig själv uppifrån o ner för att hitta något jag inte sett förut.
Men inget förändras på utsidan... Och spegeln visar inget av mitt inre...

Det här inlägget skulle egentligen bli ett vanligt, enkelt inlägg om fotboll och hur vi svenskar har en tendens att höja oss själva till höjder vi aldrig någonsin kan uppnå... Men så ringde telefonen...

Någonstans ute på en pub sitter en själ som har kommit att betyda mycket för mig på kort tid.
En själ som på ett enkelt, men ändå magiskt sätt får mig att skratta och må bra. Får mig att leva...
Hon sitter med en öl i handen och umgås med vänner, vilket gör mig glad.
Det spelar ingen roll att jag inte kan vara där vid hennes sida, för på nåt underligt sätt så känns det som att jag är med henne ändå.
Orden hon säger strömmar ut ur min gamla Nokia och pulserar in i mitt hörselcentra. Förökar sig ut i nervbanor och synapser för att till slut, bara någon millisekund efter att de uttalats, uppfattas av min hjärna och få mig att reagera...
Först skratt, sen värme... Men även ilska...
Saker hon berättar får mig att vilja slå på något. Slita världen i stycken och trycka ner människans obotliga idioti i halsen på omvärlden... Men jag måste lugna ner mig...
Och hennes ord får mig att slappna av till slut... De gör ofta det...

Vill att hon ska må bra. Att hon ska kunna klä sig i sitt léende varje dag utan att behöva oroa sig för att något eller någon tar bort det. Jag vill kunna lyfta henne till platser där ingenting betyder något förutom känslan av välmående. Platser som kanske bara finns i sagorna man hörde som liten, men ändå finns kvar någonstans i oss alla.
Vill själv kunna ta mig dit, utan att omvärlden skall följa varje steg jag tar...
Men allt det där är bara en utopi...

Det är kanske lika bra att dra. Sätta mig i en bil, ta med mig allt jag tycker om och köra...
Köra tills vägen tar slut o där hitta en frizon utan människor, utan plikter, utan krav och endast med tryggheten som sällskap...
Men jag får inte vara så feg. Måste vara stark och kämpa vidare. Måste hålla huvudet högt och inte låta världen styra mina tankar och känslor. För när man väl faller in i leden kan man aldrig kliva ut...

Imorgon är en ny dag.
Jag ska kliva upp utvilad och stark, med sikte på evigheten.
Ta steg för steg utan att reflektera över det som andra säger eller gör...
Med blicken inställd mot nuet och hjärtat på rätt plats måste jag stå emot allas nyfikna blickar.

För ingen ska få se mitt inre...

Jag har en spegel hängandes i hallen. En lång helkroppsspegel med svart ram i stål. Precis en sådan där enkel spegel som gör att spegelbilden är mer i fokus än spegeln själv... Jag tar en titt i den på nytt. Synar mig själv uppifrån o ner för att hitta något jag inte sett förut.
Inget har förändrats på utsidan den här gången heller...

Men inuti växer något nytt...