Landet där alla hittar hem

Då ligger den där...

Ännu en skärva av min redan uppsplittrade själ som fallit loss och nu ligger livlös på marken. En liten bit av sköraste glas som ligger stilla på den kalla asfalten bredvid mina utslitna skor.
Återigen har jag lyckats med konststycket att totalt perforera alla chanser till att faktiskt bli en människa jag kan trivas med att vara. Att bli någon som jag utan problem kan känna mig stolt över...

Hade träffat någon som betydde mycket, och fortfarande betyder mycket, för mig. Hon gav mig glädje, värme och energi till mitt uttorkade hjärta. Hon hjälpte mig att skingra många dåliga och meningslösa tankar.
Hon fick mig att känna igen...
Det verkade faktiskt som att hon tyckte om mig också. Som att hon kunde tänka sig att försöka lära känna mig lite, på riktigt...

Men då kom den gamla vanliga jag fram igen.
Med en grogg i näven, några för många i magen och ett jävla partyhumör tog jag allt jag trodde att jag byggt upp och bara tryckte ner det i askfatet i rökrummet på Restaurang Babar.
Sen sprängde jag alla gränser och hånglade mig in i en ny mardröm...

Det är ganska lustigt när man tänker på det...
Äntligen hade jag efter ett år av kyla, nedbrytning och återuppbyggnad hittat någon jag kunde tänka mig att försöka lita på.
Någon som kanske kunde få mig på rätt köl igen och ta av masken som så många gånger förr åkt upp för att skydda mig...
För att skydda andra från mig...
Precis i det läget, när allt verkar vara på väg åt en riktning som kanske till o med jag kunnat vara nöjd med, precis då ska jag få för mig att återgå till att vara ett konkret exempel på en hög med skit.

Det finns ingen återvändo nu. Ingen ångerrätt på tid, inget kvitto som berättigar till öppet köp på beslut jag tar i livet.
Jag har tagit mitt steg och gjort mitt val så här står jag avklädd i den tomma godsvagnen utan någon att resa vidare med... Och stationen är passerad för länge sedan...

Det värsta är nog sveket.
Inte mot mig själv och det jag trodde på.
Utan sveket mot henne...
Folk försöker få mig på bättre humör genom att säga att jag ändå inte hade några "commitments" till henne, eller att "det nog var lika bra"...
Men dom förstår inte...
Hon började lita på mig. Hon började tro att det kanske fanns människor som inte skulle svika henne eller förolämpa henne. Och allt det där slet jag sönder...

Jag tycker verkligen om henne och nu känns det som att jag har raderat den enda chansen för mig att återigen få känna närhet och lycka på ett kravlöst sätt...

Den här gången får det vara nog. Det får räcka med svinerier och krossade drömmar.
Nu drar jag åt remmarna på masken så hårt att det blir märken i bakhuvudet.
Inget ska komma in igen. Inget som kan få mig att tro att jag är en bättre människa utan masken.
Inget... Ingen...

Jag är ledsen för att du fick veta vilket katastrofalt misslyckande jag egentligen är. Att du föll offer för min ofömåga att tänka och känna. Att jag förolämpade dig och alla vackra själar som förtjänar så mycket mer...
Jag är ledsen, men kan inte be om ursäkt...
För den ursäkten finns inte...

Jag tar upp skärvan från marken.
Synar den från kant till kant och inser att den inte går att limma tillbaka igen.
Med en suck släpper jag ner den i papperskorgen som står o gapar vid trottoarkanten och vandrar vidare längs med ödets aveny.
Gryningen har kommit för länge sedan.

Men hos mig är det fortfarande mörkt...