Varje människas roll...
Visst, det har funnits en hel del motgångar, kriser och sorgestunder, men den situation jag befinner mig i nu är ju ändå ganska fördelaktig.
Jag har fast jobb.
Egen lägenhet. (visst, den ligger i Bergsjön, men ändå...)
Bil.
Båda föräldrarna lever o vill fortfarande veta av mig.
Inga ekonomiska eller fysiska problem som påverkar min vardag.
Det enda som felar kan väl vara mitt psyke, då...
Men trots allt detta positiva som för tillfället finns i mitt liv så saknas det något.
Nu kanske ni tror att jag menar flickvän/sambo/fru men det handlar inte om det.
Det handlar mer om att jag inte fattar vilken roll jag ska ha i den här världen...
Vad är jag menad att åstadkomma?
För ett tag sedan påpekade någon att jag ofta söker mig till människor som på något sätt mår dåligt. Att jag alltid verkar hitta de där personerna som likt mig har haft många svåra stunder i livet. Som behöver trygghet...
Och när jag tänker tillbaka på mina vänner och partners genom åren så är det ytterst få av dessa som faktiskt inte varit deprimerade, sårade eller krossade...
Varför dras jag till dessa personer?
Vad gör mig så mottaglig för deras sorg och behov av närhet?
Är det en reflektion av vad jag själv behöver, eller handlar det mer om en känsla av att vilja göra något för någon annan människa och hjälpa dem att hitta ut?
Om det handlar om det senare alternativet så antar jag att det är min roll i livet. En helare som ger av sig själv för att andra ska må bättre. Men jag vet inte...
Nånstans inne i mig finns en rädsla att det i grund o botten handlar om att hitta de där personerna i min umgängeskrets som mår sämre än jag själv, o på så sätt få känna att jag faktiskt har det bra...
Och om det är så, är jag inte i så fall en riktigt dålig människa?
En självisk varelse som livnär sig på andras lidande och söker efter andras energi för att själv må bättre...
Jag orkar inte riktigt fundera på det mer. Orkar inte komma närmare sanningen...
En dag kanke jag förstår, men tills dess lever jag vidare som jag gör nu. Jobbar, umgås med folk och bara lever...
Men på kvällarna när jag sluter ögonen för att sova kommer frågorna igen, o svaren uteblir.
Om jag har sårat någon med denna text så kan jag inte be om ursäkt för det, även om jag vill...
Det här är jag o mina funderingar... Endast tiden kan döma mig...
Vad jag kan säga är att det inte finns ett större syfte för var och en av oss. Det är inte så att jag på något vis är en pessimistisk och deprimerad människa, utan snarare så att jag har förstått att det är inte morgondagens löfte om en bättre tid som spelar roll utan vad dagen här och nu ger dig.
Under en lång period nu har jag blivit mer och mer "jämn" (i brist på bättre beskrivning), näst intill så som jag misstänker att folk på antidepressiva blir för att de inte längre får några spikar i humöret. Det förändrades inte förren jag började kompromissa på min "plan" för framtiden och faktiskt tog mig tid att göra det som gör mig glad. Jag ansträngde mig för att inte allt skulle vara så "vuxet" och så ansvarsfullt, utan mer "care-free".
Det är vad jag tror du behöver. Jag vet inte vad det är, men vad som helst som du vill göra och som inte är en rutin. Vi har tillsammans nått en rätt respekterad ålder, vi gör framsteg inom vårt yrkesmässiga liv och blir mer och mer vuxna. Ta inspiration från Peter Pan och glöm inte av att det faktiskt fortfarande finns ett barn inom dig som vill göra sig själv hört.
Bästa hälsningar,
Din vän
Tack för den kommentaren... Ska verkligen fundera på det du skriver...
