Wackness for real
Ibland passerar världen som ljusen genom fönstret på en taxi på väg hem...
De blinkande LCD-skärmarna guidar minnena tillbaka i tiden till där dom en gång föddes och där allt en gång startade.
Utan mål, eller förväntan, samlas drömmarna vid en horisont som kryper längre o längre bort för varje år som går.
Allt var så enkelt när man var 17. Fredagarna bestod av lugna hemmafester och lördagarna inleddes med ett besök i den lokala kvartersbutiken.
Ett 6-pack folkisar, Dextrosol, cigg o ett paket kondomer.
Sedan ut på nån galen FF-fest där man hoppades på att få hamna i samma säng som hon den där snygga blondinen i paralellklassen...
Men hon var aldrig där...
O det var ok...
Dagarna under sommaren passerade ljudlöst o smärtfritt förbi och allt man behövde känna till var volymknappen på bergsprängaren och hur många cigg man hade kvar.
Nu är jag äldre...
Kanske inte visare, eller bättre på något sätt, men erfarenheterna har präglat mig till att bli den jag är idag.
Hur jag hanterar känslor.
Hur jag hanterar glädje.
Hur jag hanterar spriten...
Kan man lita på en person som allt för ofta upptäcker nya saker med sig själv?
Som gång på gång begår olika misstag som leder till nya upptäckter och ny smärta.
O kan jag be någon lita på mig när jag aldrig kan säga att jag litar på mig själv?
Fast det är väl det som kallas livet.
Resan från BB till krematoriet som går via otaliga stationer i byar som ingen känner till, eller som allt för många har passerat igenom. Den enda konstanta passageraren på mitt tåg är jag själv men då o då kommer det på nån som skall följa med en liten bit på vägen. Och som snart hoppar av igen...
Att få en av de där tillfälliga passagerarna att inse att det här tåget är rätt tåg att stanna kvar på.
Att det här tåget innehåller tillit, omtanke och liv... Det är utmaningen...
Till slut kommer kontrollanten o kollar biljetten.
Då är man beredd på att betala för sina snedsteg och äntligen få komma till rätta med sig själv.
Då är man inte själv längre.
Tills dess sitter vi i samma taxi på väg till någonstans o ingenstans.
Med ord sprungna ur vin och sång.
Med känslor sprungna ur krossade hjärtan och trasiga själar.
O utanför passerar ljusen...
Inte ensamma, men ändå var o en för sig...
De blinkande LCD-skärmarna guidar minnena tillbaka i tiden till där dom en gång föddes och där allt en gång startade.
Utan mål, eller förväntan, samlas drömmarna vid en horisont som kryper längre o längre bort för varje år som går.
Allt var så enkelt när man var 17. Fredagarna bestod av lugna hemmafester och lördagarna inleddes med ett besök i den lokala kvartersbutiken.
Ett 6-pack folkisar, Dextrosol, cigg o ett paket kondomer.
Sedan ut på nån galen FF-fest där man hoppades på att få hamna i samma säng som hon den där snygga blondinen i paralellklassen...
Men hon var aldrig där...
O det var ok...
Dagarna under sommaren passerade ljudlöst o smärtfritt förbi och allt man behövde känna till var volymknappen på bergsprängaren och hur många cigg man hade kvar.
Nu är jag äldre...
Kanske inte visare, eller bättre på något sätt, men erfarenheterna har präglat mig till att bli den jag är idag.
Hur jag hanterar känslor.
Hur jag hanterar glädje.
Hur jag hanterar spriten...
Kan man lita på en person som allt för ofta upptäcker nya saker med sig själv?
Som gång på gång begår olika misstag som leder till nya upptäckter och ny smärta.
O kan jag be någon lita på mig när jag aldrig kan säga att jag litar på mig själv?
Fast det är väl det som kallas livet.
Resan från BB till krematoriet som går via otaliga stationer i byar som ingen känner till, eller som allt för många har passerat igenom. Den enda konstanta passageraren på mitt tåg är jag själv men då o då kommer det på nån som skall följa med en liten bit på vägen. Och som snart hoppar av igen...
Att få en av de där tillfälliga passagerarna att inse att det här tåget är rätt tåg att stanna kvar på.
Att det här tåget innehåller tillit, omtanke och liv... Det är utmaningen...
Till slut kommer kontrollanten o kollar biljetten.
Då är man beredd på att betala för sina snedsteg och äntligen få komma till rätta med sig själv.
Då är man inte själv längre.
Tills dess sitter vi i samma taxi på väg till någonstans o ingenstans.
Med ord sprungna ur vin och sång.
Med känslor sprungna ur krossade hjärtan och trasiga själar.
O utanför passerar ljusen...
Inte ensamma, men ändå var o en för sig...
"Hi, this is me, I'm not home.
Please say some words to my phone.
Peace..."
Please say some words to my phone.
Peace..."
Kommentarer
Postat av: Michelle
Väldigt fint inlägg. Jag känner verkligen igen mig i allt du skriver. Även om det är tio år emellan oss.
Trackback
