Landet där alla hittar hem

Hur ser en lägenhet ut efter 1 år av tristess, handlingsförlamning och apati?

Som min just nu...

Har börjat städa min lägenhet för första gången sedan de där sista dagarna före allt hände.
Skulle kunna gå in på detaljer över vad som hände och hur allt blev som det blev, men det får vänta till en annan gång, nu handlar det om städning.
När man går runt i en värld där allt handlar om att inte bry sig, att stänga av allt, så är inte ens egna bo det man bryr sig om i första hand och det är först nu jag inser hur fan det egentligen har sett ut i min så kallade lya!
Överallt ligger dammråttor stora som kadaver.
Kadaver av ett liv som en gång fanns, som en gång orkade känna och bry sig.
I hyllorna står böcker och texter som representerar minnen och förväntningar men ingen av pärmarna innehåller något svar.
Bara fler frågor...

Vad tänkte jag på här?
Vem köpte den här skiten?
Vad kände jag då?
Vem skrev sånt här?

Där, bland pocketversioner av "Gökboet" och gamla tatueringsskisser hittar jag något som jag trodde att jag sedan länge hade gjort mig av med. Minnen av livet jag borde ha levt nedtecknade på ett papper som av någon outgrundlig anledning inte sällat sig till pappersprodukternas dödsrike än...

Ett par kort med nallar och hjärtan på.
I dom korten ord skrivna av en hand som för många år sedan hade en stor del av mitt hjärta.
Ett brev som så vackert beskriver hur hon kände och tyckte om mig. Ord som lindar sig in genom gångar av mörker till mitt sedan länge stelnade hjärta och som en viskning försöker få igång det igen.

Ord som påminner mig om mitt största svek.
Mot mig, mot henne... mot allt jag ville tro på...

Med två snabba grepp viker jag ihop allt i en hög och trycker ner det i en soppåse.
Vill inte tillbaka dit. Inte till det jag gjorde eller det jag kände då. Inte till den jag var eller den jag kunde ha blivit.
Aldrig mer tillbaka till början av de sista dagarna i mitt liv.
Har nog fortfarande inte förlåtit mig själv för allt det jag gjorde. För det jag sa när jag hade chansen att ändra på allt.
För valen som innebar att ingenting någonsin skulle bli som förut.

Nu ligger orden nertryckta i en svart plastpåse tillsammans med trasiga anteckningsböcker, plastbitar och gamla suddgummin. Jag känner hur dom försöker ta sig upp och hitta tillbaka in i hyllorna, in bland alla minnen, men dom åker inte dit igen.

Jag åker aldrig dit igen...