Landet där alla hittar hem

Glad.

Tack.

Förtjust.

Söt.

Ord som på ett verksamt sätt fungerar som antibiotika för själen.
Oavsett vilken skada hjärtat har fått och vilken smärta som döljs i dess kalla yttre så har dessa ord en effekt som jag aldrig hade kunnat vänta mig.
Som en salva av de finaste örter omsluts mitt inre av en känsla som inte kan beskrivas med våra mundana uttryck.

För ett år sedan träffade jag någon.
Någon som jag trodde skulle vara denna helande salva som tillslut skulle få mitt inre att sluta vara fyllt av asfalt och tung granit. Någon som kanske kunde få mig att återigen tro på framtiden...

O jag trodde... ett tag...

Sedan blev även denna någon fångad av karmas långa trådar och slets in i ett nät av tveksamheter och ånger.
Med pendlande förklaringar och undanflykter lämnades jag ensam på en pelare som nu bara bestod av tomma skal...
Dömd att rasa...

O jag föll...

När jag sedan landade var jag återigen där. Tillbaka bakom masken som jag tog på mig den där gången när jag såg mitt rätta ansikte. Masken som kan ge min omvärld ett lugn men bara håller inne den riktiga människan i mig.
O nu bär jag masken igen, som om jag aldrig burit något annat. Som om jag aldrig varit någon annan.
Men jag, o andra med mig, vet att det inte är den jag är...

Sen kom orden...

Inte ur en mun jag förväntat mig eller kunnat tro. Inte från de mest logiska håll, utan från någon som stigit ut ur dimman för en kort stund bara för att springa på mig...
Inget planerat, inga förhoppningar, bara ett par läkande ord som kliar längs med kanten på min mask. Som med en onaturlig kraft försöker tränga sig in i varenda igenväxt åder. Som genom en outtalad närhet får mig att snegla ut ur mitt inre fängelse och plötsligt börja känna glädje igen.

O jag måste erkänna att jag tycker om det... fast jag vet att jag inte borde...

För dimman är tätare nu...

Glad... Tack... Förtjust... Söt...

Ord som läker... denna gång utan krav...