Mamma
Ja, då var det dags igen.
Dags att fira människan som såg till at jag kom till jorden.
Med stånk o stön klämde hon ut en 4,5 kilo tung klump som inte sa ett ord, men senare i livet fick ett munläder som många gånger skulle löna sig att kontrollera.
Men det är ju inte allt hon gjort.
Hon kom ju o hämtade mig när jag efter 3:e fotbollsträningen "Inte vill va me mer..." och storgråtandes satt i straffområdet på motståndarhalvan utan att ha sprungit en meter.
Hon applåderade högst i kyrkan när jag som bäst galade fram "Vi tänder ett ljus" under julavslutningens något frampressade stämning.
O framför allt så fanns hennes famn där när jag för första gången ramlade med den nya fina cykeln o skrapade upp mina knän.
Vid alla dessa tillfällen visste jag att mamma alltid skulle finnas där för mig. Hon skulle alltid skrika på mig när jag kletade björnbärsmarmelad på min fina vita skjorta eller när jag ritade med kritor på skrivbordet...
Kom o tänka på en gammal slagdänga med Just D:
Hur kommer det sig då att man nu på senare tid så enkelt låter bli att höra av sig?
När man dag ut o dag in har möjligheten att lyfta på luren och bara ringa till sin mor och fråga hur hon har det.
Istället hittar man på lama ursäkter om att det minsann inte fanns tid, och att man glömde av det i all hets på jobbet...
Pappa är pensionär nu, och mamma är på god väg, så jag funderar lite på hur det kommer bli sedan när de båda går hemma och påtar i trädgården och sitter ensamma i sitt stora hus o kollar på Bingo-Lotto.
Kommer dom ringa mig, eller har dom gett upp?
Vet dom inom sig att deras son till slut inte orkar prata om hur länge sedan jag var där, eller hur smutsig min bil är om jag inte tvättat den? Att jag inte längre pallar lyssna på det moraliska snacket om att snusning är dumt o kostar pengar, pengar som jag minsann kommer att behöva när jag blir lika gammal som dom...
Egentligen tycker jag nog om mina föräldrar, o framförallt min mamma, men något inom mig skriker att navelsträngen klipptes för 30 år sedan så jag orkar verkligen inte med allt tjat!
Detta är antagligen en av anledningarna till att jag aldrig vill ha barn.
Jag vet hur jag tagit avstånd från mina föräldrar och att ge det valet till en ny människa är inget jag ser fram emot.
Men även en gammal get som jag kanske kan ändra sig nån gång...
Om mamma tjatar tillräckligt...
Dags att fira människan som såg till at jag kom till jorden.
Med stånk o stön klämde hon ut en 4,5 kilo tung klump som inte sa ett ord, men senare i livet fick ett munläder som många gånger skulle löna sig att kontrollera.
Men det är ju inte allt hon gjort.
Hon kom ju o hämtade mig när jag efter 3:e fotbollsträningen "Inte vill va me mer..." och storgråtandes satt i straffområdet på motståndarhalvan utan att ha sprungit en meter.
Hon applåderade högst i kyrkan när jag som bäst galade fram "Vi tänder ett ljus" under julavslutningens något frampressade stämning.
O framför allt så fanns hennes famn där när jag för första gången ramlade med den nya fina cykeln o skrapade upp mina knän.
Vid alla dessa tillfällen visste jag att mamma alltid skulle finnas där för mig. Hon skulle alltid skrika på mig när jag kletade björnbärsmarmelad på min fina vita skjorta eller när jag ritade med kritor på skrivbordet...
Kom o tänka på en gammal slagdänga med Just D:
"Du kan kalla mig fikus, fet, fadd o unken,
jämföra min syster med heffaklumpen.
Kalla mig sucker, det gör detsamma,
men inte ord om min mamma."
jämföra min syster med heffaklumpen.
Kalla mig sucker, det gör detsamma,
men inte ord om min mamma."
Hur kommer det sig då att man nu på senare tid så enkelt låter bli att höra av sig?
När man dag ut o dag in har möjligheten att lyfta på luren och bara ringa till sin mor och fråga hur hon har det.
Istället hittar man på lama ursäkter om att det minsann inte fanns tid, och att man glömde av det i all hets på jobbet...
Pappa är pensionär nu, och mamma är på god väg, så jag funderar lite på hur det kommer bli sedan när de båda går hemma och påtar i trädgården och sitter ensamma i sitt stora hus o kollar på Bingo-Lotto.
Kommer dom ringa mig, eller har dom gett upp?
Vet dom inom sig att deras son till slut inte orkar prata om hur länge sedan jag var där, eller hur smutsig min bil är om jag inte tvättat den? Att jag inte längre pallar lyssna på det moraliska snacket om att snusning är dumt o kostar pengar, pengar som jag minsann kommer att behöva när jag blir lika gammal som dom...
Egentligen tycker jag nog om mina föräldrar, o framförallt min mamma, men något inom mig skriker att navelsträngen klipptes för 30 år sedan så jag orkar verkligen inte med allt tjat!
Detta är antagligen en av anledningarna till att jag aldrig vill ha barn.
Jag vet hur jag tagit avstånd från mina föräldrar och att ge det valet till en ny människa är inget jag ser fram emot.
Men även en gammal get som jag kanske kan ändra sig nån gång...
Om mamma tjatar tillräckligt...
Kommentarer
Postat av: Michelle
Jag vill fan aldrig ha barn heller, för jag vill inte bli som min mamma. Visst, jag älskar henne dyrt och heligt, men jag vill aldrig behöva genomgå det hon får genomgå. Varje dag. Tills hon dör. Nej. Jag vill inte bli mamma.
Trackback
