När värmen faller över stadens hjärta
Har aldrig lärt mig att uppskatta solen o värmen.
Visst är det fantastiskt när man sitter på en uteservering med en kall öl i handen, eller när man är placerad på en strand någonstans vid medelhavet...
Men nu? En vanlig dag... Vad ska vi ha den till?
Under dagens lunch försökte jag verkligen ta åt mig den.
Satte mig på balkongen med min kollega och bara lapade sol under en kort stund...
Men allt jag kände var svett, yrsel och en oerhörd stress över att bara sitta still under naturens egna halogenlampa!
Jag tror att det hela har o göra med min förkärlek till mörker.
I mörkret förstärks alla andra sinnen och man upplever saker som man aldrig upplever annars.
Ljud som öronen aldrig tidigare tagit upp färdas genom örongången in till hörselcentrat där det omvandlas till bilder av omgivningen på ett magiskt sätt.
Lukter som sätter sig långt in i bihålorna och ger minnen som stannar kvar länge.
O framförallt känslan av vind som springer fram mellan armhår och hudveck som en gasell på en öde savann.
Allt det där försvinner i solens ljus, för då tar den över helt...
På natten ger solen sitt ljus till månen istället, och den har ju åtminstone vett att inte överdosera ut det över oss.
Istället skickar den ner en lagom dos av kristallklara strålar som leder oss genom natten.
Kanske är det så det ska vara med all värme.
Istället för att pressa fram varenda liten grad av ömhet, närhet, värme och kärlek på så kort tid som möjligt så mår vi kanske alla lite bättre av att dosera det i fina små paket lite då och då.
Inte häva i oss känslor som om det vore det enda vattnet i en milsvid öken utan istället smutta på det som den finaste James Power & Son. För vi vill väl inte att det ska ta slut så fort, eller?
Små doseringar...
Har alldeles för ofta svept i mig av alla ömma känslor och insett att glasets botten syntes snabbare än önskat.
Och när man står där vilse i sin egen saknad av något man aldrig förstod hur det kunde försvinna så är det så lätt att bara önska att man vore varm igen...
Jag vet i alla fall att det är något jag måste försöka jobba med.
Då kanske jag kan lära mig att uppskatta värmen...
Värmen är överskattad, men den får oss egentligen att må bra, vi vet inte om det bara. Och vi är födda till att klaga i Sverige.
